Bäckby, we have a problem….

http://www.vlt.se/vastmanland/vasteras/backby-we-have-a-problem
Bäckby, we have a problem….Bäckby torg är mörkt. Cirklar av ljus under gatlyktorna. Men bara där. Allt annat ljus slukas av november.Jag har ett snabbt uppdrag i mörkret denna eftermiddag. Jag ska ta en bild på Bäckby bibliotek utifrån. Där inne syns inte en enda människa. Jag spänner fast mobilen, som jag använder som kamera, på ett stativ. Utan stativet skulle bilden bli oskarp.Ett tryck på knappen, jag tar en bild till och en tredje. Jag skjuter upp stativet lite högre och ska avsluta med ett sista knäpp när jag hör hur någon vrålandes springer emot mig. Jag är omringad på två sekunder. En hand trycks hårt på framsidan av min mobil. Någon försöker slita den åt sig. Den sitter hårt fast på stativet som jag greppat och håller tätt intill mig. Några rusar runt mig och försöker få mig att släppa stativet. En av dem ställer sig nära mitt ansikte och skriker:–Du får inte fota oss – du får inte vara här – varför fotograferar du oss- stick härifrån!De vrålar i munnen på varandra och upprepar att jag inte har något där att göra och en av dem förhör mig om jag kommer från VLT och när jag svarar jakande skriker de ännu en gång att jag inte får fota dem och beordrar mig för hundrade gången att sticka därifrån. Kvickt.Jag är uppvuxen här och har precis samma rätt till området som ni har.Hornen växer i min panna, troligen på grund av den plötsliga överrumplingen. Min röst går ner någon oktav när jag kraftfullt gormar tillbaka:–Jag har lika stor rätt att vara här som ni. Och jag fotar vad jag vill. Jag är uppvuxen här och har precis samma rätt till området som ni har. Om jag vill ta en bild på biblioteket så gör jag det.Kanske la jag inte orden i exakt i den ordningen, men ungefär. Jag tillade väldigt tydligt:–Jag har inte fotograferat er. Jag såg er inte ens och har inte fotograferat er. Varför skulle jag göra det?Jag får upprepa det flera gånger, men verkar inte bli trodd.Läs också: Biblioteksanställda hotas när de tvingas agera ordningsvakterMännen, som är fyra till antalet och som jag tippar på är drygt 20 år och lite uppåt, fortsätter att skrika mot mig på nära avstånd samtidigt som några ständigt snurrar runt mig. Jag håller hela tiden hårt i stativet.Vårt bråk, som pågått några minuter, börjar uppmärksammas av de Bäckbybor som traskar in och ut ur ICA-butiken på andra sidan torget. Någon stannar till och lyssnar.Det räcker för männen. Vi har heller inget mer att säga varandra. Med bestämda steg går de in i till sitthörnan strax innanför entrén i Bäckbyhuset. Jag traskar med lika bestämda steg mot min bil. Mer arg än någonsin.På Konsum Bäckby jobbade jag i fyra år, en del kunder hälsar fortfarande på mig när vi möts på stan.För 40 år sedan: På tisdagskvällarna cyklade jag och syrran till mötet med frimärksklubben i en av hörsalarna på Bäckby bibliotek. På fritidsgården fick de stökigaste killarna bra förebilder i fritidsledarna, de var coola men bestämda. Där spelade vi vändåtta eller pingis. Jag drog med mig kompisen till skolans aula de kvällar det visades gamla svartvita skräckfilmer. Några år senare fick jag, på torget, livets första kyss.Den nybyggda Bäckbyskolan hade lyxiga fåtöljer i gul manchester i ljushallen där man ibland kunde få sitta när det var grupparbete. Men bara om man pratade tyst. Det gjorde vi inte alltid. På Konsum Bäckby jobbade jag i fyra år, en del kunder hälsar fortfarande på mig när vi möts på stan. Hos folktandvården på Bäckby har jag varit patient i 42 år. Ingen ska komma och säga att jag att jag ska sticka. Att jag inte ska vara där. Bäckby är lika mycket mitt som deras.Jag är fortfarande arg.Alla vill förstås vara stolta över sin stadsdel. Där man bor eller har vuxit upp. Den är som en del av kroppen. Feta rubriker om gängslagsmål, stenkastning mot bussar, bilbränder, mordbrand och hot blir till personlig kritik. Jag förstår de Bäckbybor som blir ledsna, det händer ju ändå så mycket bra där också. Men hälsan tiger still.Visst har det alltid funnits stök på Bäckby. Fast aldrig i samma omfattning som de senaste åren. Ska vi tillåta att ett tiotal män, med anhängare nedåt och kanske styresmän uppåt, utser Bäckby till ett envälde? Som begränsar livet för så många av Bäckbys cirka 10.000 invånare att de inte vågar gå ut när det är mörkt?Vet deras föräldrar något om hur deras söner beter sig? Jag kanske till och med känner någon av dem, vi är troligen i samma ålder.Ditt Bäckby finns inte längre.När jag denna måndagskväll är på väg mot min bil går en man i 30-årsåldern förbi mig med ett par kassar i händerna. Han hörde oss skrika utanför biblioteket:–Så här är det på Bäckby, skrattar han medan han öppnar sin bildörr.–Inte på mitt Bäckby, svarar jag.–Ditt Bäckby finns inte längre, säger han vänligt, stänger bildörren snabbt och åker snabbt iväg.Jag är fortfarande arg.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s